Nu gick resan Oslo-Björkelangen-Charlottenberg-Karlstad-Arvika-Töcksfors-Oslo. Allt inom loppet av 36 timmar. Det enda som kändes lite klurigt var att den enda laddningsmöjligheten var 230V/10A. Den röda adaptern har vi fortfarande inte fått. Nu ska det sägas att Tesla erbjöd sig att låna ut en adapter. Men eftersom det innebar att åka och hämta och lämna denna adapter så valde vi att chansa på att det skulle gå ändå. I nödfall hade vi också möjlighet att ladda på den nya laddstationen i Örje, via typ2-typ2 kabel.

Temperaturen under turen till Karlstad var -2 till +1 grad. Försökte snålköra, men det är svårt att komma under typical range som är beräknat på ca 2 kWh per mil i förbrukning. Men det går att hålla sig ungefär där om man inte kör mer än 90 km/h. Det blev lite bråttom för oss mot slutet, så förbrukningen framme i Karlstad slutade på närmare 2.2 kWh. Alltså räckvidd på ca 35 mil (exkl reserv). Skal tilläggas att det tummas inte på bekvämligheten i bilen. Det är samma värme och mer därtill än i en vanlig bil. Är ju stolsvärme i baksätet också .

Mycket småturer i Karlstad och sen en natts laddning på 10A. Ingen bra start för hemresan. Blev inte mycket extra på batteriet under natten. Turen hem gick via Arvika, där det blev några extra laddtimmar på 10A. På kvällen toksnöade det. Vi hade fått ihop precis så mycket laddning så det skulle räcka hem. Över Finnskogen mellan Arvika och Årjäng/Töcksfors i 6-7 cm nysnö och ingen annan som kört före oss. Väghållningen är inget att klaga på. Men bilen yr igen väldigt bak. På denna sträckan, kanske 50 km, så byggdes det upp 7cm tjock packad snö där bak där det var som mest. Som tur är byggs det på lite mindre vid baklyktorna. Men körde ändå med dimljus på för att det ska lysa nog genom snön.

Att snålköra när man ska upp för backar genom Finnskogen i lössnö var omöjligt. Så efterhand hade vi 10 km mindre typical range än det var kvar at köra. Med tanke på hur svårt det var att nå typical range vanligtvis var det lite skrämmande. Dessutom sjönk temperaturen, och låg mellan 5 och 10 minusgrader. Men vi hade ju laddstationen i Örje. Så vi bestämde oss för att stanna där. Man skulle skicka ett SMS för att starta. Men vi fick bara tillbaka att det var tillfälligt fel på laddstolpen. En lätt panik började infinna sig. Med sovande barn i baksätet så stod ju värmen på i bilen och batteriet dränerades ännu mer. Så vi bestämde oss för att köra vidare. Att leta telefonnummer och ringa på lördag kväll, och sen kanske inte få det att fungera ändå och då ha ännu mindre på batteriet – det ville vi inte riskera. Så det blev till att köra snålt. Max 85 km/h också på motorvägen. 19 grader i bilen. Ingen stolsvärme, ingen defroster eller bakrutevärmare. Det saknades 16 km när vi hade kommit ut på vägen vid Örje. Det visade sig vara enormt svårt i denna temperatur att köra under Typical Range. Men när den stod på 0 km hade vi 12 km kvar. Hade lyckats köra in 4 km i alla fall. 10 minusgrader ute. Bilen började gradvis sänka effekten på motorn/batteriet och det blev allt kallare i bilen. Men vi hade fortfarande en förhoppning om att vi skulle ta oss hem. De sista backarna var den ingen kraft alls kvar i bilen och det lyste (dock ganska diskret) Charge Now. Vi tog oss fram. Men batteriet var nästan helt tomt.

Lärdom? Tja. Känns som man måste tänka lite som flyget där man har reservflygplatser när man planerar rutten. Man måste ha fler än en reservlösning längs vägen. Här var det Örje, den räckte inte. Om några månader kommer man ha kort och telefonnummer till alla leverantörer av laddstolpar, men nu är man lite grön och vet inte vad man ska göra när det inte funkar. Ser nu på nätet att Fortum har 24 timmars service så hade jag bara haft telefonnumret så hade det kanske ordnat sig. Blir lite bättre planering nästa gång och förhoppningsvis en röd adapter…